IK 639 Trollhättan-II - C

runes

→ • eẹ͡krilaʀ • mariþeubaʀhaite • wraitalaþo

Inskriften består av 32 runor i ett slutet textband längs kanten av brakteaten. Runhöjden är 3 mm. Inskrift: • eẹ͡krilaʀ • mariþeubaʀhaite • wraitalaþo. Runorna är spegelvända och skall läsas från höger till vänster. Inskriften börjar strax till höger om den fastlödda öglan med ett tydligt skiljetecken i form av en rund punkt. Runa 1 e är helt säker, även om den högra delen av den fastlödda öglan ansluter till toppen av den vänstra huvudstaven i runan. Den följande runan 2 består av två huvudstavar som är bevarade till en höjd av 2 mm. De övre delarna av runan har smälts bort när öglan löddes fast. På den högra huvudstaven finns inga bevarade bistavar, medan den vänstra har en smalare bistav snett uppåt höger. Däremot saknas bistav till vänster som skulle kunna göra runan till |rune_z| ʀ. Det troligaste är därför att det har rört sig om en bindruna ek av samma typ som bl.a. är känd från det norska Bratsbergsspännet (KJ 16). Bistaven vid den andra huvudstaven svarar alltså mot den nedre delen av den inskrivna k-runan. Denna komponent är alltså felplacerad, eftersom den egentligen borde ha tillhört den första e-runan i inskriften. Tyvärr kan inte baksidan av brakteaten bidra med något ytterligare information om dessa tecken, eftersom denna del är skymd av en förstärkning i form av en pålödd guldplatta, som täcker platsen för runorna 1–4. I 3 r ansluter den vänstra delen av den pålödda öglan till huvudstavens topp och en reva i metallen går rakt igenom denna runa. Bistaven befinner sig – möjligen med undantag för ett litet stycke i toppen – till vänster om revan. Runan skall trots skadorna helt säkert läsas som r. I 6 a skrånar bistavarna något in mot varandra. Efter 7 ʀ finns ett skiljetecken i form av ett litet streck snett nedåt höger. Detta ar inte synligt på baksidan av brakteaten. I 9 a är bistaven ansatt strax nedanför toppen. Samma sak gäller 16, 19 och 28 a. 17 ʀ står i linje med det ofullständiga hakkorset innanför runbandet. Inget skiljetecken finns efter denna runa. Under 19 a finns en 1 mm lång linje som ser ut att utgöra en fortsättning av huvudstaven, men som är smalare än denna. I 21 och 27 t är bistavarna ansatta nedanför toppen av runan. Mellan 22 e och 23 w finns ett litet smalt lodrätt streck som troligen skall uppfattas som ett skiljetecken. Det är ej synligt på baksidan. Runa 29 skall läsas som l med bistaven ansatt något nedanför toppen. Runan 30 a har en utbuktning höger sida, som vid första påseende kan erinra om en kort n-bistav. Vid en närmare granskning framgår att det rör sig om en helt cirkelrund förhöjning. [...] Detta väcker misstankar om att det skulle kunna handla om en smältskada som uppkommit genom att en gulddroppe har fallit ned på denna plats när kantlisten löddes på, men enligt Axboe är det något som måste ha funnits redan i matrisen. Det står dock helt klart att runan inte kan tolkas som en bindruna mellan n och a. Några spår av förhöjningen finns inte på baksidan av brakteaten. I 32 o är den övre delen av runan något överdimensionerad. (Källström, 2013, 162-163)

eelil; erilaʀ